Dödsruna över ett bortgånget format / jun 30 / Kommentera [1]
Krönika/Tidningen Åland

Kanske har jag försökt värja mig allt för länge nu. För om det inte redan tidigare har varit uppenbart så kan det knappast längre förnekas. Vinylskivan är död. Lika död som Östersjöns botten.

Det är en särskild händelse som aktualiserat denna i mångas ögon säkert överflödiga observation. Jag ber att strax få återkomma till detta. Först måste vi ägna lite tid åt att sörja. För vinylskivans minne måste ändå vara värt den lilla uppoffringen. Det rör sig ju trots allt om ett mycket mångsidigt – ja, ett osedvanligt uttrycksfullt medium.

Kasta därför ifrån er tidningen och gräv djupt, gräv längst där nere i källarens packlårar. Leta fram de slitna och färggranna konvoluten. Känn tyngden. Hala fram det svarta guldet. Stanna sedan upp för ett ögonblick och titta på de mystiska vita ljusslingor som spelar på den kolsvarta plastföreningens yta. Tumma försiktigt med fingrarna och notera fettavtrycken som fastnat i räfflorna. Stryk längs spårens fördjupningar och du kan bokstavligen känna ljudets avtryck i det svarta materialet. Har du tur upplever du också hur håren reser sig på dina armar och hör knastrandet från statisk elektricitet.

För så är det nämligen, att i stort sett allting hos vinylskivan är märkvärdigt påtagligt. Från de generöst tilltagna konvoluten till själva de ljudspår som pickupens nål glider fram genom. En vinylskiva låter inte bara. Den känns också. Den doftar. Själva musikens struktur avtecknar sig på dess yta.

Just av dessa orsaker var vinylformatet alltid ett i alla avseenden djupt medium. I omvänd ordning har cd-skivan alltid varit ett i varje bemärkelse ytligt medium (notera att det är en produkt av åttiotalet). Pröva själv följande experiment. Ta fram någon gammal nittiotalsplatta, vänd på den, titta noga och du ser — dig själv. Ditt eget ansikte i en grumlad spegelyta. Du har läst någonstans att det finns gropar där under, men de avslöjar sig inte. Ytan är allt. Lyckligtvis är i skrivandets stund även cd-skivan i utdöende.

Men vem dödade vinylen? Vad dödade vinylen? När dog vinylen? Alldeles exakt i vilket ögonblick vinylen avled är förstås inte helt enkelt att fastställa. Det har rört sig om en långvarig cancer, ett segdraget maraton — övergången från analogt till digitalt, cd-skivor, mp3-spelare, bredbandsuppkoppling.

Inget egentligt fel med detta. Vinylen har ju länge kunnat leva sitt eget nischade liv, vid sidan av den senaste utvecklingen. I dammiga skivbackar, i mörka källarhålsbutiker, bland samlare och finsmakare. Men ett obevekligt insomnande har det ändå rört sig om. Och när det är handlar om ett sådant nästan omärkligt döende — hur vet man att det till sist är ett lik man har framför sig?

Följande incident fick mig till sist att förstå — bekräftade onda aningar som jag länge burit på. För någon månad sedan hade jag vägarna förbi en nyöppnade galleria. Den var fylld av kläder, skor och pulserande muzak. I ett hörn bland de trendigaste livsstilsplaggen fanns också nypressade vinylskivor.

Och ramar enkom för att spika upp dem på väggen.

Jag förstod genast. På den här platsen köper du alltså dina skivor, inte för att för att de någonsin ska plockas fram ur skivbacken — nej, nej — inte för att de någonsin ska tummas, vägas och till sist lyssnas på. Från och med denna stund ska våra vinyler nämligen synas men aldrig höras. De djupa fårorna, de räfflade ytorna ska för alltid korsfästas på fräscha designertapeter. Vinylformatets taktila och visuella mångsidighet reduceras till ett omslag, en glättig plansch, en smakfull inredningsdetalj. Socialt kapital. Snart är vinylskivan lika förytligad och självbespeglande som cd-formatet. Och lika död.

Jag ska aldrig, aldrig köpa mig en vinylram.


Sixten, Debaser, Dionyseus / maj 30 / Kommentera
Krönika/Tidningen Åland

Det har hänt igen. Nu har det gått flera veckor, men jag har ännu har ännu inte kunnat lämna det bakom mig. Precis som förra gången.

Jag satte mig på tunnelbanan en trött morgon, bläddrade förstrött i gratistidningen då blicken plötsligt föll på någonting som genast väckte mina morgondomnade sinnen till liv. “Sixten Jansson från Åland spelar på Debaser. I kväll”, stod det inklämt i en spalt.

Efter det gick mobiltelefonen het, textmeddelanden flög iväg åt alla håll och kanter. ”Kom fort Sixten spelar ikväll!”, var budskapet. Under dagen väntade jag otåligt med trummande fingrar på kvällens fest. Jag minns inte vad jag sysselsatte mig med. Det har liksom bleknat ur minnet.

Jag minns inte heller med säkerhet när jag första gången hörde ”Don’t stop the music”. Däremot minns jag hur det kändes. Det gör alla som någon gång har hört den märkvärdigaste singel som EMI någonsin har släppt. Det är förstås en ren klyscha, men jag tror ändå jag måste påstå att tiden stannade upp. Det gör den fortfarande, för det går liksom inte att värja sig när sådan musik strömmar ur ett par högtalare. Den tränger igenom allt, ingen går oberörd.

En av mina vänner, J, följde med mig. Han hade högt ställda förväntningar – ”att äntligen få se den legenden”, sade han och skakade på huvudet. Vi anlände tillsammans en timme innan konserten. Inne på Debaser stod ett par kvinnor i gulddräkt på scenen och värmde upp publiken med några tveksamma nummer. God stämning redan då, men vi hade kommit för att se Sixten och tog istället en billig öl på Skeppsbar i väntan på höjdpunkten.

Och höjdpunkten anlände, gjorde det med råge. Sixten presenterades under jubel och äntrade scenen iförd samma excentriska scenkostym som sist jag såg honom. En tjusigt röd och vitblommig hawaiiskjorta och ett glittrande pannband.

Det var magiskt.

Efteråt förklarade J för mig han nog inte riktigt hade förstått Sixten tidigare. Nu hade han det. Det räcker inte alltid med att höra, ibland måste man också se. Sixten Jansson på en scen innebär, berättade han, en märkvärdig dubblering av två uttryck som egentligen borde vara oförenliga – renaste panik och renaste eufori.

Jag tror jag förstår vad han menar. För det första, rösten: Sixtens säregna sångstil skär igenom allt och lämnar ingen oberörd. Den griper tag någonstans djupt nere i magtrakten på den som har den rätta läggningen. Lite på samma sätt som Dylan, eller Lou Reed (faktiskt: lyssna på ”Sue Balloo” från den senaste skivan). Och samtidigt förstås inte alls. Ingen låter som Sixten, Sixten som ingen. Där, i rösten, finns det där nästan panikartade uttrycket. Sixten sjunger ikapp med takten, men det är också någonting mer, någonting existentiellt.

För det andra, scennärvaron: rörelserna, dansen, den skeva utstrålningen och den smittande glädjen. Där, med kroppen som sitt medium når den ut – en dionysisk extas, den rena euforin.

Kombinationen är någonting motsägelsefullt, någonting väldigt speciellt. Där finns förklaringen till den märkvärdiga effekt som Sixten har på sin publik.

För märkligt nog, skulle kanske många säga, tycks publiken i Stockholm, den så omtalat svårflirtade, förstå Sixten, ta in hans scennärvaro och gå honom till mötes. Många kan texterna till låtarna. Inte bara de självklara som ”Don’t stop the music” och ”Sjung hej allihopa” utan också en glittrande men okänd pärla som ”Komplexer”, där Sixten, likt en naivistisk Hegel, tar ett helhetsgrepp på människornas historia; börjar med Adam och Eva, ”Ko-lumbus”, går vidare och slutar i framtiden. Han ställer diagnos på vårt elände, utan att skriva någon på näsan med lösningar. Lysande.

Det här var andra gången som Sixten spelade på 2000-talets kanske viktigaste svenska konsertlokal. Det vill säga någonting — nämligen det att någon, någonstans har förstått någonting.

Länkar:
Sixten på Myspace

Not: Krönikan är tidigare publicerad i Tidningen Åland den 3 juni 2008


Daguerrotyp: Tom Thumb / maj 13 /

I The Library of Congress’ digitala arkiv för fotografier hittar jag honom — Tom Thumb.

Det är inte sagornas tummeliten som daguerrotypens yta har fångat. Men kanske just den som Bob Dylan sjunger om. Med tom blick står han på en piedestal, cirkusartisten General Tom Thumb, född 1838, död 1883, 45 år gammal och 32 kilo tung.

 
 
 


En märkvärdig ö / mar 22 / Kommentera [1]
Krönika/Tidningen Åland

Visst finns det många anmärkningsvärda öar och platser i den åländska skärgården. Det är ett som är säkert. Ta Källskär med sin excentriska greve till exempel. Men ingen av dem, inte ens Källskär, kan vara märkvärdigare än Pitcairn Island i Stilla havet. För just Pitcairn måste vara en av de mest kuriösa platserna på hela jordklotet.

Ingen människa skulle väl bry sig om denna obetydliga havsklippa, belägen som den är någonstans mitt i oceanens tomma rymder, om det inte vore för att ett antal vilsna myterister landsteg där en dag för mer än två sekler sedan. Innan den stunden hade ön alltid varit obebodd. Och det med goda skäl, för än i dag går det med nöd och näppe att ta sig i land där. Så pass ogästvänliga och svårnavigerade är dess kust och de omgivande vattnen. Men varför hamnade de omtalade myteristerna där? Och vilka var de?

Förklaringen är som följer: under en forskningsresa med den brittiska flottans HMS Bounty fick delar av skeppets besättning nog av umbäranden och strapatser. I april 1789 beslöt man sig därför för att ta kommandot med våld. Kaptenen och hans trogna lämnades åt sitt öde. På flykt undan den engelska flottan hade myteristerna inget annat val än att försöka hitta någon lagom otillgänglig plats att gömma sig på. Den 15:e januari 1790 anlände man till Pitcairn Island, brände Bounty, och slog sig ner där för gott.

Myteriet på Bounty måste vara ett av historiens mest omtalade. Det har återkommande porträtterats både i litteraturen och i inte mindre än fem (mer eller mindre historiskt korrekta) hollywoodproduktioner. En av orsakerna till historieberättarnas långvariga fascination inför händelserna måste vara den utveckling som följde på Pitcairn.

Myteristerna anlände inte ensamma, utan förde även med sig ett antal polynesiska kvinnor som de rövat med sig på vägen. En koloni grundlades och ett litet samhälle växte sakta fram. Snart utbröt det krig ― männen slogs om kvinnorna ― men efter en första tid av våldsamheter och alkoholism stabiliserade sig livet för öns bosättare.

Isolationen var nästan total och är det än i dag. När bosättningen år 1808 till sist upptäcktes av ett brittiskt arméskepp fann man att ett gudfruktigt och välmående litet samhälle hade vuxit fram där. År 1838 införlivades ön som en koloni i det brittiska väldet och i slutet av århundradet donerade den brittiska drottningen en orgel till sina trogna undersåtar.

Pitcairn är verkligt. Än i dag lever ett femtiotal människor kvar på ön och majoriteten är ättlingar till de ursprungliga Bounty-myteristerna. Varje år bränner de Bounty-replikor för att fira sitt besynnerliga ursprung. Ön tycks ha gått från piratnäste till paradissamhälle i söderhavsmiljö. Eller? Hur är det egentligen ställt med de utopiska kvaliteterna i det Pitcairnska mini-samhället?

Inte så gott, om man får tro de senaste årens nyhetsrapportering. Nyligen har en svår våldtäktshärva nystats upp i det lilla samhället. Under åren tycks Pitcairn ha utvecklats till arketypen för ett patriarkalt samhälle, där männen har härskat oinskränkt över kvinnorna under ledning av den lokala borgmästaren. Ön står dock under brittisk jursidiktion och under 2006 föll sex fängelsedomar. Något som måste ha varit en hård smäll för Pitcairns lilla befolkningsspillra: denna gång donerade den brittiska kronan inte någon orgel till sin undersåtar utan en liten fängelsebyggnad enkom för domarnas verkställande.

Och nu, när OS i Peking ifrågasätts som allra mest i våra medier, då dyker frågan osökt upp i mitt huvud: hur är det med “öarnas OS”? Kommer vi någonsin att få se ett ö-spel på myteristernas ö?

Det skulle onekligen ge en exotisk krydda åt hela arrangemanget. Jag väntar med spänning.

Not: Publicerat i Tidningen Åland.


Äldre