En märkvärdig ö / mar 22, 10:36 /
Krönika/Tidningen Åland
Visst finns det många anmärkningsvärda öar och platser i den åländska skärgården. Det är ett som är säkert. Ta Källskär med sin excentriska greve till exempel. Men ingen av dem, inte ens Källskär, kan vara märkvärdigare än Pitcairn Island i Stilla havet. För just Pitcairn måste vara en av de mest kuriösa platserna på hela jordklotet.
Ingen människa skulle väl bry sig om denna obetydliga havsklippa, belägen som den är någonstans mitt i oceanens tomma rymder, om det inte vore för att ett antal vilsna myterister landsteg där en dag för mer än två sekler sedan. Innan den stunden hade ön alltid varit obebodd. Och det med goda skäl, för än i dag går det med nöd och näppe att ta sig i land där. Så pass ogästvänliga och svårnavigerade är dess kust och de omgivande vattnen. Men varför hamnade de omtalade myteristerna där? Och vilka var de?
Förklaringen är som följer: under en forskningsresa med den brittiska flottans HMS Bounty fick delar av skeppets besättning nog av umbäranden och strapatser. I april 1789 beslöt man sig därför för att ta kommandot med våld. Kaptenen och hans trogna lämnades åt sitt öde. På flykt undan den engelska flottan hade myteristerna inget annat val än att försöka hitta någon lagom otillgänglig plats att gömma sig på. Den 15:e januari 1790 anlände man till Pitcairn Island, brände Bounty, och slog sig ner där för gott.
Myteriet på Bounty måste vara ett av historiens mest omtalade. Det har återkommande porträtterats både i litteraturen och i inte mindre än fem (mer eller mindre historiskt korrekta) hollywoodproduktioner. En av orsakerna till historieberättarnas långvariga fascination inför händelserna måste vara den utveckling som följde på Pitcairn.
Myteristerna anlände inte ensamma, utan förde även med sig ett antal polynesiska kvinnor som de rövat med sig på vägen. En koloni grundlades och ett litet samhälle växte sakta fram. Snart utbröt det krig ― männen slogs om kvinnorna ― men efter en första tid av våldsamheter och alkoholism stabiliserade sig livet för öns bosättare.
Isolationen var nästan total och är det än i dag. När bosättningen år 1808 till sist upptäcktes av ett brittiskt arméskepp fann man att ett gudfruktigt och välmående litet samhälle hade vuxit fram där. År 1838 införlivades ön som en koloni i det brittiska väldet och i slutet av århundradet donerade den brittiska drottningen en orgel till sina trogna undersåtar.
Pitcairn är verkligt. Än i dag lever ett femtiotal människor kvar på ön och majoriteten är ättlingar till de ursprungliga Bounty-myteristerna. Varje år bränner de Bounty-replikor för att fira sitt besynnerliga ursprung. Ön tycks ha gått från piratnäste till paradissamhälle i söderhavsmiljö. Eller? Hur är det egentligen ställt med de utopiska kvaliteterna i det Pitcairnska mini-samhället?
Inte så gott, om man får tro de senaste årens nyhetsrapportering. Nyligen har en svår våldtäktshärva nystats upp i det lilla samhället. Under åren tycks Pitcairn ha utvecklats till arketypen för ett patriarkalt samhälle, där männen har härskat oinskränkt över kvinnorna under ledning av den lokala borgmästaren. Ön står dock under brittisk jursidiktion och under 2006 föll sex fängelsedomar. Något som måste ha varit en hård smäll för Pitcairns lilla befolkningsspillra: denna gång donerade den brittiska kronan inte någon orgel till sin undersåtar utan en liten fängelsebyggnad enkom för domarnas verkställande.
Och nu, när OS i Peking ifrågasätts som allra mest i våra medier, då dyker frågan osökt upp i mitt huvud: hur är det med “öarnas OS”? Kommer vi någonsin att få se ett ö-spel på myteristernas ö?
Det skulle onekligen ge en exotisk krydda åt hela arrangemanget. Jag väntar med spänning.
Not: Publicerat i Tidningen Åland.
Kommentera
Till och med jag minns filmerna om myteriet på Baounty. För din del: ytterligare en exotisk, välavvägd och fantasifullt skriven krönika.
Kommentarer är stängda för denna artikel.