Sixten, Debaser, Dionyseus
30 maj 08 | Krönika/ÅT

Det har hänt igen. Nu har det gått flera veckor, men jag har ännu har ännu inte kunnat lämna det bakom mig. Precis som förra gången.

Jag satte mig på tunnelbanan en trött morgon, bläddrade förstrött i gratistidningen då blicken plötsligt föll på någonting som genast väckte mina morgondomnade sinnen till liv. “Sixten Jansson från Åland spelar på Debaser. I kväll”, stod det inklämt i en spalt.

Efter det gick mobiltelefonen het, textmeddelanden flög iväg åt alla håll och kanter. ”Kom fort Sixten spelar ikväll!”, var budskapet. Under dagen väntade jag otåligt med trummande fingrar på kvällens fest. Jag minns inte vad jag sysselsatte mig med. Det har liksom bleknat ur minnet.

Jag minns inte heller med säkerhet när jag första gången hörde ”Don’t stop the music”. Däremot minns jag hur det kändes. Det gör alla som någon gång har hört den märkvärdigaste singel som EMI någonsin har släppt. Det är förstås en ren klyscha, men jag tror ändå jag måste påstå att tiden stannade upp. Det gör den fortfarande, för det går liksom inte att värja sig när sådan musik strömmar ur ett par högtalare. Den tränger igenom allt, ingen går oberörd.

En av mina vänner, J, följde med mig. Han hade högt ställda förväntningar – ”att äntligen få se den legenden”, sade han och skakade på huvudet. Vi anlände tillsammans en timme innan konserten. Inne på Debaser stod ett par kvinnor i gulddräkt på scenen och värmde upp publiken med några tveksamma nummer. God stämning redan då, men vi hade kommit för att se Sixten och tog istället en billig öl på Skeppsbar i väntan på höjdpunkten.

Och höjdpunkten anlände, gjorde det med råge. Sixten presenterades under jubel och äntrade scenen iförd samma excentriska scenkostym som sist jag såg honom. En tjusigt röd och vitblommig hawaiiskjorta och ett glittrande pannband.

Det var magiskt.

Efteråt förklarade J för mig han nog inte riktigt hade förstått Sixten tidigare. Nu hade han det. Det räcker inte alltid med att höra, ibland måste man också se. Sixten Jansson på en scen innebär, berättade han, en märkvärdig dubblering av två uttryck som egentligen borde vara oförenliga – renaste panik och renaste eufori.

Jag tror jag förstår vad han menar. För det första, rösten: Sixtens säregna sångstil skär igenom allt och lämnar ingen oberörd. Den griper tag någonstans djupt nere i magtrakten på den som har den rätta läggningen. Lite på samma sätt som Dylan, eller Lou Reed (faktiskt: lyssna på ”Sue Balloo” från den senaste skivan). Och samtidigt förstås inte alls. Ingen låter som Sixten, Sixten som ingen. Där, i rösten, finns det där nästan panikartade uttrycket. Sixten sjunger ikapp med takten, men det är också någonting mer, någonting existentiellt.

För det andra, scennärvaron: rörelserna, dansen, den skeva utstrålningen och den smittande glädjen. Där, med kroppen som sitt medium når den ut – en dionysisk extas, den rena euforin.

Kombinationen är någonting motsägelsefullt, någonting väldigt speciellt. Där finns förklaringen till den märkvärdiga effekt som Sixten har på sin publik.

För märkligt nog, skulle kanske många säga, tycks publiken i Stockholm, den så omtalat svårflirtade, förstå Sixten, ta in hans scennärvaro och gå honom till mötes. Många kan texterna till låtarna. Inte bara de självklara som ”Don’t stop the music” och ”Sjung hej allihopa” utan också en glittrande men okänd pärla som ”Komplexer”, där Sixten, likt en naivistisk Hegel, tar ett helhetsgrepp på människornas historia; börjar med Adam och Eva, ”Ko-lumbus”, går vidare och slutar i framtiden. Han ställer diagnos på vårt elände, utan att skriva någon på näsan med lösningar. Lysande.

Det här var andra gången som Sixten spelade på 2000-talets kanske viktigaste svenska konsertlokal. Det vill säga någonting — nämligen det att någon, någonstans har förstått någonting.

Länkar:
Sixten på Myspace

Not: Krönikan är tidigare publicerad i Tidningen Åland den 3 juni 2008