Dödsruna över ett bortgånget format / jun 30, 10:56 /
Krönika/Tidningen Åland

Kanske har jag försökt värja mig allt för länge nu. För om det inte redan tidigare var uppenbart så kan det nu knappast längre förnekas. Vinylskivan är död. Lika död som Östersjöns botten.

Det är en särskild händelse som aktualiserat denna i mångas ögon säkert överflödiga observation. Jag ber att strax få återkomma till detta. Först måste vi ägna lite tid åt att sörja. För vinylskivans minne måste ändå vara värt den lilla uppoffringen. Det rör sig ju trots allt om ett mycket mångsidigt – ja, ett osedvanligt uttrycksfullt medium.

Kasta därför ifrån er tidningen och gräv djupt, gräv längst där nere i källarens packlårar. Leta fram de slitna och färggranna konvoluten. Känn tyngden. Hala fram det svarta guldet. Stanna sedan upp för ett ögonblick och titta på de mystiska vita ljusslingor som spelar på den kolsvarta plastföreningens yta. Tumma försiktigt med fingrarna och notera fettavtrycken som fastnat i räfflorna. Stryk längs spårens fördjupningar och du kan bokstavligen känna ljudets avtryck i det svarta materialet. Har du tur upplever du också hur håren reser sig på dina armar och hör knastrandet från statisk elektricitet.

För så är det nämligen, att i stort sett allting hos vinylskivan är märkvärdigt påtagligt. Från de generöst tilltagna konvoluten till själva de ljudspår som pickupens nål glider fram genom. En vinylskiva låter inte bara. Den känns också. Den doftar. Själva musikens struktur avtecknar sig på dess yta.

Just av dessa orsaker var vinylformatet alltid ett i alla avseenden djupt medium. I omvänd ordning har cd-skivan alltid varit ett i varje bemärkelse ytligt medium (notera att det är en produkt av åttiotalet). Pröva själv följande experiment. Ta fram någon gammal nittiotalsplatta, vänd på den, titta noga och du ser — dig själv. Ditt eget ansikte i en grumlad spegelyta. Du har läst någonstans att det finns gropar där under, men de avslöjar sig inte. Ytan är allt. Lyckligtvis är i skrivandets stund även cd-skivan i utdöende.

Men vem dödade vinylen? Vad dödade vinylen? När dog vinylen? Alldeles exakt i vilket ögonblick vinylen avled är förstås inte helt enkelt att fastställa. Det har rört sig om en långvarig cancer, ett segdraget maraton — övergången från analogt till digitalt, cd-skivor, mp3-spelare, bredbandsuppkoppling.

Inget egentligt fel med detta. Vinylen har ju länge kunnat leva sitt eget nischade liv, vid sidan av den senaste utvecklingen. I dammiga skivbackar, i mörka källarhålsbutiker, bland samlare och finsmakare. Men ett obevekligt insomnande har det ändå rört sig om. Och när det är handlar om ett sådant nästan omärkligt döende — hur vet man att det till sist är ett lik man har framför sig?

Följande incident fick mig till sist att förstå — bekräftade onda aningar som jag länge burit på. För någon månad sedan hade jag vägarna förbi en nyöppnade galleria. Den var fylld av kläder, skor och pulserande muzak. I ett hörn bland de trendigaste livsstilsplaggen fanns också nypressade vinylskivor.

Och ramar enkom för att spika upp dem på väggen.

Jag förstod genast. På den här platsen köper du alltså dina skivor, inte för att för att de någonsin ska plockas fram ur skivbacken — nej, nej — inte för att de någonsin ska tummas, vägas och till sist lyssnas på. Från och med denna stund ska våra vinyler nämligen synas men aldrig höras. De djupa fårorna, de räfflade ytorna ska för alltid korsfästas på fräscha designertapeter. Vinylformatets taktila och visuella mångsidighet reduceras till ett omslag, en glättig plansch, en smakfull inredningsdetalj. Socialt kapital. Snart är vinylskivan lika förytligad och självbespeglande som cd-formatet. Och lika död.

Jag ska aldrig, aldrig köpa mig en vinylram.


Kommentera

ioioioio

— io · jun 30, 16:36 · #

Kommentarer är stängda för denna artikel.