Lars Vilks i Vårdö?
13 augusti 08 | Krönika/ÅT

Jag kan inte låta bli att fascineras av skattfyndet som gjordes i Vårdö nu i veckan. Någon påtar lite i sin blomsterrabatt och under en ensam döende blomma dyker plötsligt arton ärgade silvermynt upp från ingenstans. Det är poetiskt så det förslår, en utsökt metafor för någonting djupt.

Man undrar förstås hur de kom dit och vem som kan ha lämnat dem där. Varför de aldrig hämtades. Någonting våldsamt inträffade kanske – ett svek, en hämnd, följd av ond bråd död? Enligt Dante var Judas Iskariot historiens största syndare. Han placerades tillsammans med Brutus och Cassius, som förrådde Caesar, längst ner i Infernos djupa tratt. Judas sålde Jesus för trettio silverpenningar. Jag undrar vilket slags storslaget förräderi man kan köpa sig för arton (mer än halva köpesumman för den ursprungliga judaskyssen)?

Oaktat vilken proveniens en kommande numismatisk undersökning kommer att tillskriva dessa arton silverstycken, kan jag inte låta bli att tänka på en liten berättelse av den argentinske författaren Jorge-Luis Borges. Där figurerar nämligen (bland mycket annat) ett antal plötsligt upphittade mynt. Visserligen inte arton, som i Vårdö, men väl nio. Berättelsen heter Tlön, Uqbar, Orbis Tertius. Den är mycket kort, men inrymmer ändå ett nästan oändligt antal finurliga detaljer och överrumplande idéer (som alltid hos Borges rör det sig om sådant som filosofiska paradoxer, oändligheter, illusioner, fiktiva böcker).

I korthet handlar berättelsen om hur en fiktiv värld som heter Tlön sakta men säkert börjar göra små intrång i verkligheten. Tlön har under århundraden utarbetats in i minsta detalj av ett hemligt sällskap som ursprungligen grundades av den brittiska filosofen George Berkeley. I slutet av Borges berättelse börjar främmande föremål från Tlön att dyka upp i den vanliga världen. Till sist kan fiktion inte längre skiljas från verklighet. Idéernas värld har börjat forma och förändra den materiella verkligheten.

Historien är ett litet mästerverk, en sann klassiker, men skulle inte ha särskilt mycket att göra med de arton åländska silvermynten om det inte vore för något som jag nu läser: nämligen att nio av mynten som upphittades kallas för örtuger. Till min förskräckelse noterar jag att detta också råkar vara namnet på den valuta som ett annat fiktivt land har gjort till sin. Vilken slump.

Ladonien, som enligt den officiella hemsidan utropade sig till en självständig stat år 1996, är beläget på halvön Kullen, i Skåne. Landet skapades inte av något hemligt sällskapet, utan av den svenska konstnären Lars Vilks. Det skedde i samband med en mycket segdragen juridisk process som handlade om hans två skulpturer Nimis och Arx. Vilks hade placerat dem på det landområde som Ladonien i dag betraktar som sitt eget. Landägarna uppskattade uppenbarligen inte att skulpturerna stod där och en juridisk dragkamp inleddes. Och det var alltså i samband med denna dragkamp som Ladonien började inkräkta på den svenska verkligheten.

Den fråga som nu tränger sig på är alltså om Lars Vilks och Ladonien kan ha någonting med mynten i Vårdö att göra — finns det inte i själva verket en koppling mellan de nio örtugernas plötsliga uppdykande och den fiktiva nationen Ladonien? Kan ladonska artefakter, likt föremålen från Tlön, rent av ha nästlat sig ända in i den åländska jordmånen? Skulle detta vara förenligt med hembygdsrätten?

Den som, likt jag själv, spänt väntar på en officiell dementi eller bekräftelse från Lars Vilks kan lämpligen underhålla sig med lite kvalitetsläsning. Borges berättelser har sedan länge varit svåra att få tag på i svensk översättning. Förra året kom dock en pocketutgåva med den centrala samlingen “Fiktioner”. Läs den.

Not: Tidigare publicerat i tidningen Åland (18 aug 2008). Här något modifierad.