Tavlor, fula och fina
08 september 08 | Krönika/ÅT

Efter ett par lugna och slappa veckor med båtluffande och tältvistelse i Stockholms skärgård har jag återvänt till staden.

Det är onekligen avkopplande att vistas i naturen; där finns gott om ögonfägnad och vackra tavlor: glittrande havsspeglar, kala öar som skövlats av skarv, rödskimrande rönnar som skvallrar om hösten. I solnedgången på den lilla ön Rögrund, söder om Nämdö, ser berget mest av allt ut som ett verk av Jackson Pollock. Svartvit actionpainting i sten. På andra platser, vid andra tidpunkter är det istället Strindberg och hans stormande havsbilder som gör sig påminda.

Men natt efter natt skaver kroppen mot den hårda marken, och det gör i längden ont att sova på alldeles för tunna liggunderlag.

Det är därför som jag, glad i hågen efter en lång natts sömn, åtnjutandes alla stadslivets bekvämligheter, klättrar ur min säng, stegar mot balkongdörren och kliver ut för att insupa den svala morgonluften.

Bara för att förskräckt rygga tillbaka. Till min besvikelse harjag på det mest brutala vis gjorts påmind om att jag fortfarande bor granne med en av Stockholms mest intensiva byggarbetsplatser. Nedanför, kringrusande som skottspolar, kryllar det av män med neonvästar och gula plasthjälmar. De gemena byggställningarna står kvar som tidigare, fast nu ännu högre och bredare. Explosioner river av med jämna mellanrum, förebådade av illavarslande sirener. Emellanåt svischar en lyftkran av titaniskt mått förbi, tätt inpå balkongen, och jag måste hejda mig för att inte ducka. Bygget sprider damm överallt som tränger in i lägenheten.

Så eländig är tavlan som målas fram utanför mitt hem, inte alls som skärgården jag nyss lämnade. Visserligen uppskattar jag ju Dada och futurismens hetsiga rytmer — men att bo mitt i dem, att vistas i ett Marinettipoem?

För att fly bullret ger jag mig av. Jag botaniserar i secondhandbutiker, gömmer mig under marken, nere i butikernas svala och avfolkade källare. Jag passerar genom ett flertal utan att hitta något av intresse. Det mesta av utbudet är standardiserat, samma begagnade IKEA-prylar återkommer överallt.

I stadsmissionens butik på Östgötagatan står jag framför en vägg som behängts med en barock mängd tavlor, kitschiga motiv, grälla färger. Liksom möblerna liknar de varandra mer än någonting annat. Men en av dem sticker ut, är varken ful eller fin. Istället består den av en lång lista med prydligt skrivna namn, alfabetiskt ordnade. Den börjar med “ALFVÈN, HUGO, Sverige, 1942-1960” och slutar med “VERDI, GUISEPPI, Italien, 1813-1901”. Västerlandets komponistkanon i en räcka från a-ö. De förment odödliga männens parad.

Men här är komponisternas liv utmätta, på tavlan finns ingen antydan om deras stora musikaliska dåd, avtrycken som de antas ha lämnat i historien. Istället har man efter varje namn med linjal dragit en noggrann horisontell linje som symboliserar tiden mellan konstnärens födelse och dödsögonblicket. Några linjer är kort, andra längre. Några fortsätter osynliga i rymden utanför tavlans kant — kompositörer som fortfarande levde då den producerades. I dag, konstaterar jag, är alla döda.

Jag funderar ett kort tag över vem som har gjort denna märkvärdiga sammanställning, och varför. Smått genialiskt är det i alla fall. De Stora Männen och deras viktiga liv reducerade till tunna linjer på ett pappersark. Jag skrattar och bestämmer mig för att genast köpa den.

När jag sedan kommer hem hänger jag tavlan på väggen, tar ett kliv tillbaka och betraktar den förnöjt. Jag kan glömma bullret.

Tavlan berättar för mig att allting har ett slut — liksom de stora komponisternas liv, liksom varje poem av Marinetti. Liksom det eländiga bygget utanför mitt fönster. Jag känner tillförsikt.