I kristallkulorna och horoskopens tid
06 oktober 08 | Krönika/ÅT

Nu rör sig finansmarknaden så som havet stormar. På andra sidan Atlanten, längs Wall Street kryper ångesten som en mörk skugga, ner från skyskrapornas översta våningar, ut på gatorna, sprider sig längs Manhattans berömda gatugaller och vidare över världen. Än har inte några förtvivlade börshajar setts dyka från svajande skepp av betong och stål mot en asfalterad havsbotten, men mellan raderna, på världens ledarsidor och bloggar, hörs ekot av den Svarta måndagen, Trettiotals-depressionen, Katastrof: FINANSKRISEN har anlänt med stora bokstäver och fetstilt tryck.

Snart börjar det att darra och skaka också på den här sidan av Atlanten. På nyhetssändningarna berättas att banker och kreditinstitut inte längre vill låna ut pengar till varandra − och plötsligt stiger räntorna så att svetten lackar och privatkonton krymper. Det finns inget Förtroende längre, konstaterar man besviket, och här liksom i USA samlar sig herremän i svarta kostymer och slips kring kristallkulor i form av matematiska formler och ekonometriska modeller − man frågar sig var det finns, Förtroendet, och när det ska behaga återvända?

På annat håll gnuggar man istället händerna och ler i mjugg. Man hänvisar till Dialektiken och de heliga skrifternas profetior om Kapitalets inre motsägelser och nära förestående kollaps. Hade Castro varit vid gammal och god vigör skulle han säkert ha haft sin finaste stund just nu, talat oavbrutet, gestikulerat, timme efter timme, dag efter dag.

Samtidigt tar andra chansen att lansera nya kristallkulor eller putsa på gamla. Framtidsprognoser står för ögonblicket högt i kurs. Senast vi hade en marknadsimplosion på gång, under IT-kraschen i slutet av nittiotalet, publicerade den franske matematikern Benoit Mandelbrot en artikel i tidskriften Scientific American där han argumenterade för att en ny slags modellering, baserad på hans fraktalgeometriska forskning skulle kunna leverera de säkra utsagor som avslöjar marknadens framtid.

Nu, i samband med den förestående krisen publicerades samme matematikers artikel på nytt. Antagligen, förmodar jag, för att redaktörerna på den amerikanska tidskriften anser att finansmarknaden inte har tagit till sig av vad Mandelbrot hade att lära.

Det är förvisso sant att den konventionella ekonomivetenskapens modeller utgör mycket trubbiga instrument: man tecknar vackra kurvor, användbara för att beskriva allmänna tendenser och riktningar, men som bäst kommer till sin rätt när det gäller att förklara i efterhand. De branta fallen, “spikarna” − marknadskriserna − lyckas man inte varna för. Så långt har förstås Mandelbrot rätt. Men det mesta talar för att han är ute efter att ersätta en kristallkula med en annan.

För vad som till syvende og sidst gäller är att en modell alltid är en modell. En prydlig abstraktion och inget mer. Verkligheten är å andra sidan rik, kaotisk och mättad med mening. Och när det kommer till samhället och historien, har dessa två storheter alltid visat sig vara irriterande oregelbundna, svåröverskådliga och undflyende.

Ytterst har vi här att göra med en av de stora och eviga drömmarna − den om den riktiga prognosen: den aldrig döende förhoppningen om att till sist få skåda in i framtiden. En dröm som sannolikt föddes med den första människan och som allt sedan dess envist har hängt med oss; i shamanernas trummande, i antikens extatiska orakelord, nedtecknad i Nostradamus kryptiska profetior. Linan löper hela vägen fram till dagens prognostiserande samhällsvetenskaper.

Viljan att behärska det okända är således lika gammal som människan. Vårt samhälle har visserligen − ungefär samtidigt med modernitetens inträde − lämnat både Gud och Orakel bakom sig, men ersatte dem i samma ögonblick med Sannolikhetskalkyl, Prognos och Modell. På gott och ont. Modeller och lagar i all ära, så länge man minns exakt vad de är. För nu skakar marknaden och ångesten kryper på Wall Street.