Kring dörrar och den nya presidenten
09 november 08 | Krönika/ÅT

Washington DC, den 16 oktober 1901. En man slår sig ner ner vid middagsbordet hos den nytillträdde presidenten för Amerikas förenta stater. Han har kommit dit, på presidentens egen begäran, till matsalen i Vita huset, för att överlägga kring vissa politiska frågor. Mannen äter och samtalar med Theodor Roosevelt, nationens tjugosjätte president. Efter att mötet har avklarats reser han sig och går.

Nästa dag stormar det i pressen runt om i hela det stora landet. Skandalen är ett faktum. Upprörda ledarskribenter spänner musklerna och snart kryddas tidningarna av indignerade insändarbrev, medan förargade människor protesterar på gator och torg. Tillsammans skriker de ut att Booker T. Washington, en svart man, för första gången har öppnat dörren till det vitaste av alla vita hus och därtill haft fräckheten att klampa över tröskeln. Vilka avtryck lämnade han efter sig? Ska det vita huset någonsin bli rent igen?

Etthundrasju år senare befinner jag mig på Magasin 3, ett galleri i Stockholm. Jag står framför en konstinstallation som inbegriper fem dörrar och fyra videosnuttar. En lapp på väggen invid informerar mig om att konstverket (som heter ”Betwixt”) tydligen handlar om mellanrum: vi går från ett rum till ett annat och däremellan finns dörrar.

Konstnären, Sofia Hultén, har närstuderat fyra gamla dörrar och noterat de spår som passerande människor lämnat på deras yta. Framför kameran återskapar hon sedan märken och avtryck så att de överlagras på en färsk och tidigare orörd dörr; konstnären hammrar, slår, förstör — kopierar noggrant avtrycken från de gamla dörrarna och skriver med våldets hjälp in dem på en ny yta. Videosnuttarna illustrerar hur flottiga händer, dunsar från flyttlådor, spikar från namnskyltar, varje passage, lämnar ett spår efter sig. Jag tänker att Sofia Hultén verkligen har funderat kring de här sakerna. Annars tänker vi ju rätt sällan på dörrar. Åtminstone så länge de är öppna.

Ytterligare tre dagar senare slår jag på teven och konstaterar att det nu är ett faktum att en osynlig dörr till sist har slagits undan. För första gången har de amerikanska medborgarna valt en afroamerikan som sin ledare. ”Change has come”, som den nyvalde presidenten själv uttrycker det i sitt segertal. Snart lämnar Barack Obama kandidaturens ”emellan” och tar plats i det vitaste av alla vita rum, själv fri att bjuda in vem han vill för överläggningar vid sitt middagsbord. Den osynliga dörren har därmed öppnat sig, inte bara för färgade i USA, utan för människor över hela världen. Det är märkligt att tänka sig att den blivande presidentens farmor faktiskt bor i Afrika, de amerikanska slavarnas hemvist, och att Obama själv delvis är uppvuxen i Indonesien. Kontrasten kunde knappast vara större i jämförelsen med den avgående presidenten, en skämtande Texas-miljonär med anor hos de fina östkustsläkterna. Bush var redan på insidan, med dörrarna på vid gavel och olja upp till knäna. (I ett telefonsamtal till Obama, efter att det stod klart vem som hade segrat, uppges Bush ha sagt, ”gratulerar, gå och ha kul nu”. Ska man alltså dra slutsatsen att det är ”kul” som Bush har haft de senaste åtta åren, där inne i det vita huset?)

Någonting har alltså hänt sedan Booker T. och Teddy Roosevelt gjorde skandal vid middagsbordet: Barack Obamas rent fysiska uppenbarelse betyder i sig själv ”change”. Men den stora frågan blir nu: vad vill förändringen hädanefter? Vad ska den göra av två hopplösa krig, den värsta depressionen på hundra år och växande ambitioner hos de ryska och kinesiska motparterna? Det ska onekligen bli spännande att följa. Vilket våld, vilka avtryck, vilka spår kommer Obamas passage in i, och till sist ut ur det Vita huset att ha lämnat åt eftervärlden?